Hafjells historia

Hafjells historia började med ett mästerskap. Inte världscupen eller det norska mästerskapet, utan snarare ett studentmästerskap 1939.

De akademiska vinterspelen på Hafjell

{"preview_thumbnail":"/sites/cb_hafjellresort/files/styles/video_embed_wysiwyg_preview/public/video_thumbnails/bb-CJlmGwZ4.jpg?itok=xYrczlZ_","video_url":"https://www.youtube.com/watch?v=bb-CJlmGwZ4","settings":{"responsive":1,"width":"854","height":"480","autoplay":0,"title_format":"@provider | @title","title_fallback":true,"loading":""lazy"},"settings_summary":["Embedded Video (Responsive)."]}

I februari 1939 hölls de akademiska vinterspelen i Lillehammer. Hafjell var arenan för alpin skidåkning. Kronprins Olav ansvarade för öppningen av spelen, som ägde rum på Sportsplassen i Lillehammer. Kronprinsen följde också utförsloppet i Hafjell från en separat hedersplats på gården Kaldor.

Det var ledaren för Lillehammer Skiklubb, Lars Høgvold, som fick förfrågan från Norges skiförbund. Andreas Bjørge, Johannes Råbøl och Johannes Nermo tog ansvar för att reparera leden och nå en överenskommelse med markägarna. Det var ingen fråga om större utgifter. Den allra första Hafjellsleden kostade 300 NOK. Det var kostnaderna för avverkningen. Innan de internationella stjärnorna kunde komma in måste leden testas. Det skedde den 4 februari 1939, och  på plats fanns Norges bästa utförsåkare. Leden gick ungefär där leden går idag. Starten var i det kala berget och längden var 3,5 kilometer. Höjdskillnaden var 850 meter och målet var vid Aasletten. Det var ingen lätt led. Toppfart på 70 kilometer och särskilt överfarten av Sørbygdvegen gav löparna en verklig utmaning.

I förväg förutspåddes att resan nerför berget skulle ta ungefär tre minuter. Det visade sig att ytterligare en minut gick. 21 löpare gav sig iväg denna vackra februaridag 1939. Sverre Lassen-Urdahl från Asker var storfavorit och lyckades knappt fullborda. Johan Nicolaysen från Lillehammer gav Askermannen en kamp hela vägen till dörren.

Nicolaysen ledde hela vägen till korsningen av Sørbygdvegen (tunnelhoppet), där han fick riktigt luft under skidorna och var tvungen att gå över. Han tappade cirka 20 sekunder i fallet, men slutade ändå tvåa. Banan fick lysande recensioner och loppet var en utmärkt generalrepetition inför studentmästerskapet 14 dagar senare.

Kronprins Olav

Det var kronprins Olav som öppnade de akademiska vinterspelen den 19 februari. Efter invigningen gjorde kronprinsen resan till Hafjell och utförloppet. Från läktaren följde han loppet tillsammans med 3000 åskådare som omringade banan. 240 deltagare från 17 länder deltog. En av dem som deltog var att spela en central roll i Hafjells fortsatta utveckling. Schweizaren Marc Hodler kom inte på pallen, men tog en fjärdeplats i kombinerad tävling, blev femma i slalom och nummer nio i störtlopp. Hodler blev senare ordförande för Internationella skidförbundet FIS och vice ordförande för IOK.

När Lillehammer anmälde sig som kandidat till vinter-OS 1992 upptäckte de snabbt att Hodler hade goda minnen av alpina lederna i Hafjell och visste att dessa var i toppform. Vintern 1940 skulle ett utförslopp hållas i Hafjell igen. 

Norska alpina skidmästerskapen 1949

Det skulle dröja nio år innan utförslopp återigen hölls i Hafjell. 1949 hölls det norska mästerskapet. Ett kraftigt snöfall natten till lördagen den 13 mars skapade stora problem. Ivriga tjänstemän med god hjälp från militären lyckades få en bana så att skidåkarna kunde åka under säkra förhållanden. Jonny Lunde vann herrklassen, medan Borghild Niskin vann damklassen.  Samma år skulle även det danska mästerskapet arrangeras, men Danska Ski- och Orienteringsförbundet drog sig ur. Banan var både för lång och för brant för våra danska vänner vid den tiden. 1957 föreslogs att leden skulle stängas. Gudbrandsdal Skikrets ville inte längre vara involverad, och avtalet om markens arrende avslutades därför 1958.

Hafjell-projektet

Under åren från 1958 till dagens Hafjell invigdes 1988 av dåvarande kulturministern Hallvard Bakke, fanns det ingen brist på planer. Den allra första som försökte var Gjøvik-mannen och ingenjören Stein Erik Skaug. Den 18 juli 1961 skickade han in en ansökan till ordförandeskapet i Øyer kommun om hjälp med det han kallade Hafjell-projektet. Skaug hade stora planer. Ett unikt turist - och idrottscentrum med en kostnadsram på sju miljoner kronor.

Skaug föreställde sig hotell, två backar med flera skidliftar, en isbana, butiker, ett hotell förstås och ett separat område som skulle avsättas för byggandet av 100 företagshytter. Till och med ett separat kapell inkluderade Gjøvik-mannen i planerna. Planen mottogs med stort intresse och Skaug fick endast positiv feedback. Kommunen prioriterade utvecklingen av det nödvändiga vägnätet. I dagsljus råder det ingen tvekan om att Skaug var en man med visioner och goda idéer. Tyvärr upphörde allt den 1 juni 1964. Skaug kunde inte finansiera utvecklingen.

Efter det skulle ytterligare tio år gå innan en ny kommitté tillsattes 1971. Målet vid den tiden var att Hafjell skulle väljas som en nationell anläggning inom alpin skidåkning av Norges skidförbund. Den 12 februari 1972 var kommittén redo att påbörja arbetet, och Lars Gaukstad valdes till kommitténs första ordförande. Kommittén arbetade stadigt men lyckades aldrig förverkliga projektet, trots goda idéer och rapporter . Nya planer övervägdes ständigt, nya konsulter togs in. 1983 besökte fransmannen Jean Cattelin. Han ansågs vara en av världens främsta experter på planering och drift av skidortenØyer s .  Banken lovade att granska projektet närmare.

OS 1994 och Hafjell

Ungefär samtidigt var drömmen om de olympiska spelen på väg att slå rot i Lillehammer. Banken var förstås starkt involverad. Den 20 januari 1982 kallades ordförandeskapet för Lillehammers kommun till ett extra möte. Här sade ordförandeskapet ett tydligt ja för att undersöka den olympiska idén vidare. Ole Sjetne valdes till ordförande för utredningskommittén. Det rådde ingen tvekan om Hafjells roll i detta arbete, drömmen var att de olympiska alpina övningarna skulle äga rum här. Arbetet med OS-ansökan ledde initialt till att Hafjells planer sköts upp i tid. Studien blev dock klar och var värd sin vikt i guld för kommittén, men själva byggarbetet var inte klart. Lillehammer kämpade hårt för spelen 1992. De förlorade den kampen mot Albertville, men staden och landet hade fått blod på tänderna.

Motståndet mot en ny ansökan var minimalt, men det fanns ett stort men. Lillehammer var tvungna att bevisa för IOK att de menade allvar. Anläggningar måste byggas! Valet var enkelt, Hafjell och en ishockeyhall i Lillehammer, Kristins Hall. Hafjell eftersom planerna redan fanns där, var väl dokumenterat, och eftersom alpin skidåkning var en disciplin som betydde mycket internationellt. Norge hade ingen status som alpin arrangör på samma sätt som de nordiska disciplinerna. Det visade sig snabbt att studentmästerskapet från 1939 med Marc Hodler på startlinjen gav goda associationer till viktiga beslutsfattare.

När spelen 1994 skulle delas ut under OS i Seoul var Hafjell "avslutat" med en prislapp på 130 miljoner NOK. Lillehammer hade bevisat att de menade allvar, en 50 år gammal dröm hade förverkligats, och Hafjell kunde påbörja sin resa mot att bli ett av Norges mest attraktiva alpina centra. Idag har Hafjell Alpine Center 18 skidliftar, inklusive gondol, 32 backar.