Hafjells historia

Hafjells historia började med ett mästerskap. Inte världscupen eller det norska mästerskapet, utan snarare ett studentmästerskap 1939.

De akademiska vinterspelen på Hafjell

I februari 1939 hölls de akademiska vinterspelen i Lillehammer. Hafjell var en arena för alpin skidåkning. Kronprins Olav ansvarade för öppningen av spelen, som ägde rum på idrottstorget i Lillehammer. Kronprinsen följde också utförsloppet i Hafjell från en separat hedersplats på gården Kaldor.

Det var ledaren för Lillehammer Skiklubb, Lars Høgvold, som fick förfrågan från Norges skidförbund. Andreas Bjørge, Johannes Råbøl och Johannes Nermo tog ansvar för att reparera stigen och nå en överenskommelse med markägarna. Det var inte tal om stora utgifter. Den allra första Hafjell-leden kostade 300 NOK. Det var kostnaderna för skogsavverkningen. Innan de internationella stjärnorna kunde komma in måste banan testas. Det hände den 4 februari 1939 och  de bästa utförsåkarna i Norge var på plats. Stigen gick då ungefär där stigen går idag. Starten var inne i det kala berget och längden var 3,5 kilometer. Höjdskillnaden var 850 meter och målet var vid Aasletten. Det var ingen lätt bana. Toppfart på 70 kilometer och särskilt överfarten av Sørbygdvegen gav löparna en verklig utmaning.

I förväg förutspåddes att resan nerför berget skulle ta ungefär tre minuter. Det visade sig att ytterligare en minut gick. 21 löpare gav sig iväg denna vackra februaridag 1939. Sverre Lassen-Urdahl från Asker var den stora favoriten och han uppfyllde knappt någon. Johan Nicolaysen från Lillehammer gav Asker-mannen en kamp hela vägen till dörren.

Nicolaysen ledde hela vägen till korsningen av Sørbygdvegen (tunnelhoppet), där han fick riktigt luft under skidorna och var tvungen att gå över. Han tappade cirka 20 sekunder i fallet, men slutade ändå tvåa. Banan fick lysande recensioner och loppet blev en utmärkt generalrepetition inför studentmästerskapet 14 dagar senare.

Kronprins Olav

Det var kronprins Olav som öppnade de akademiska vinterspelen den 19 februari. Efter öppningen tog kronprinsen resan till Hafjell och utförsloppet. Från hedersläktaren följde han loppet tillsammans med 3000 åskådare som omringade banan. 240 deltagare från 17 länder deltog. En av dem som var involverad skulle spela en central roll i Hafjells fortsatta utveckling. Schweizaren Marc Hodler tog sig inte på pallen, men tog en fjärdeplats i kombinationstävlingen, där han slutade femma i slalom och nionde plats i utförslopp. Hodler blev senare ordförande för International Ski Federation FIS och vice ordförande för IOC.

När Lillehammer anmälde sig som kandidat till vinter-OS 1992 upptäckte de snabbt att Hodler hade goda minnen från alpinstigarna i Hafjell och visste att dessa var i mål. Vintern 1940 skulle ett utförslopp återigen hållas i Hafjell. 

Norska alpina skidmästerskapen 1949

Det skulle dröja nio år innan utförslopp återigen arrangerades i Hafjell. År 1949 hölls det norska mästerskapet. Ett kraftigt snöfall natten till lördagen den 13 mars orsakade stora problem. Ivriga tjänstemän med god hjälp från militären lyckades få en bana så att löparna kunde springa under säkra förhållanden. Jonny Lunde vann herrklassen, medan Borghild Niskin vann damklassen.   Banan var både för lång och för brant för våra danska vänner vid den tiden, och det norska mästerskapet 1949 var det sista mästerskapet i Hafjell på många år. År 1957 föreslogs att leden skulle stängas. Gudbrandsdal Skikrets ville inte längre vara involverad, och avtalet om markens arrende avslutades därför 1958.

Hafjell-projektet

Under åren från 1958 till dagens Hafjell som öppnades 1988 av dåvarande kulturministern Hallvard Bakke, rådde det ingen brist på planer. Den allra första att prova det var Gjøvik-mannen och ingenjören Stein Erik Skaug. Den 18 juli 1961 skickade han en ansökan till ordförandeskapet i Øyer kommun om hjälp med det han kallade Hafjell-projektet. Skaug hade stora planer. Ett unikt turist - och sportcenter med en kostnad på sju miljoner kronor.

Skaug föreställde sig hotell, två backar med flera skidliftar, en isbana, butiker, ett hotell förstås, och ett separat område som skulle avsättas för byggandet av 100 företagsstugor. Gjøvik-mannen hade till och med sitt eget kapell i planerna. Planen mottogs med stort intresse och Skaug fick endast positiv feedback. Kommunen prioriterade utvecklingen av det nödvändiga vägnätet. Sett i dagsljus råder det ingen tvekan om att Skaug var en man med visioner och goda idéer. Tyvärr upphörde allt den 1 juni 1964. Skaug kunde inte finansiera utvecklingen.

Efter det skulle ytterligare tio år gå innan en ny kommitté tillsattes 1971. Målet vid den tiden var att Hafjell skulle väljas till den nationella anläggningen för alpin skidåkning av Norges skidförbund. Den 12 februari 1972 var kommittén redo att påbörja sitt arbete, och Lars Gaukstad valdes till kommitténs första ordförande. Kommittén arbetade stadigt, men lyckades aldrig förverkliga projektet, trots goda idéer och rapporter . Nya planer övervägdes ständigt, nya konsulter togs in. 1983 besökte fransmannen Jean Cattelin. Han ansågs vara en av världens främsta experter på planering och drift av skidorter.   Banken lovade att titta närmare på projektet.

OS 1994 och Hafjell

Ungefär samtidigt var drömmen om de olympiska spelen på väg att slå rot i Lillehammer. Självklart var banken starkt involverad. Den 20 januari 1982 sammankallades ordförandeskapet för Lillehammer kommun till ett extra möte. Här sade ordförandeskapet ett tydligt ja till att undersöka den olympiska idén vidare. Ole Sjetne valdes till ordförande för utredningskommittén. Det rådde ingen tvekan om Hafjells position i detta arbete, drömmen var att de olympiska alpina övningarna skulle äga rum här. Arbetet med OS-ansökan ledde initialt till att Hafjell-planerna sköts upp i tid. Studien hade dock redan gjorts och var värd sin vikt i guld för kommittén, men själva byggarbetet var inte klart. Lillehammer kämpade hårt för spelen 1992. De förlorade det slaget mot Albertville, men staden och landet hade blod på tänderna.

Motståndet mot en ny ansökan var minimalt, men det fanns ett stort men. Lillehammer var tvungna att bevisa för IOK att de menade allvar. Anläggningarna måste vara igång! Valet var enkelt, Hafjell och en ishockeyhall i Lillehammer, Kristins Hall. Hafjell eftersom planerna redan fanns, var väl dokumenterade, och för att alpin skidåkning var en disciplin som betydde mycket internationellt. Norge hade ingen status som alpin arrangör på samma sätt som de nordiska disciplinerna. Det visade sig snabbt att studentmästerskapet från 1939 med Marc Hodler på startlinjen gav goda associationer till viktiga beslutsfattare.

När spelen 1994 skulle delas ut under OS i Seoul var Hafjell "avslutad" med en prislapp på 130 miljoner NOK. Lillehammer hade bevisat att de menade allvar, en 50 år gammal dröm hade gått i uppfyllelse, och Hafjell kunde påbörja sin resa mot att bli ett av Norges mest attraktiva alpina centra. Idag har Hafjell Alpine Center 18 skidliftar, inklusive gondolen, samt 32 backar.